Uppgift 1 - William Taylor

Jag har lyssnat på diskussionen i Teologiska Rummet mellan en präst och en fysiker, en diskussion vars upplägg verkade vara för en debatt: ta in två personer från till synes motsatta ståndpunkter och låt dem diskutera sin existens. Men det som diskussionen gjorde tydligt var att de två männens fält inte i sig själva innebär en motspänning. Detta var en poäng som prästen, av de två, visserligen verkade mer angelägen att få gjord (kanske för att om det nu skulle vara en tävling så har fysikerns perspektiv ett försprång vad beträffar bevis), men en slutsats de verkade komma fram till var att det finns utrymme för en mening med tillvaron även inom ramen för den vetenskapligt verifierade verkligheten. Den största frågan var således snarare om det kan finnas en mening med livet utan en gud. Prästen menade att en tillvaro med intention inte kan ha uppkommit utan en gud, men här tänker jag att tillvaron som sådan inte har någon intention. En åsikt som lyftes fram i programmet  var att det finns något ännu vackrare med att vi lyckats uppstå ur ett själlöst, intentionsfritt universum: tanken att vi ur ingenting lyckats skapa skönhet. Det är en åsikt som, åtminstone för mig som ateist, har slagkraft. Fysikern i programmet blev frågad om han skulle önska att det fanns en gud ifall han hade ett val, och svarade nej, ovanstående tanke var vackrare för honom. Jag håller med.

En brist som alltid avskräckt mig från (åtminstone organiserad) religion är en som togs upp programmet, nämligen varför man ska acceptera alla de förutsättningar som medföljer gudstron: specifika detaljer om hur nattvarden ska utföras, till exempel. Om gudstro är en personlig strävan efter att finna en kanal för tacksamhet till det vackra i världen, ett utövande av sin mänsklighet, varför ska man i det religiösa kontraktet även skriva under på att Noaks ark var 158.7 meter lång och 26.45 meter bred? Detta ger stöd åt tanken att religionen finns för att motsvara ett behov, ett behov av förklaring på frågan om meningen med livet, ett behov av att ha någon att tacka för tillvaron, eller något annat, men ett behov i vilket fall som helst.

Ordet “behov” får det att låta som att religiösa är desperata, men så är ju nödvändigtvis inte fallet. Man kan känna att man efterlyser en mening med livet för att man anser att det verkar osannolikt att livet inte skulle ha någon. Man kan anse att det verkar osannolikt att universum är så in i detalj strukturerat för att livet ska finnas. Denna struktur förefaller dock mindre osannolik inför tanken att vi lever i ett av flera parallella universum. Då blir det snarare osannolikt att ett av oändliga universum inte skulle innehålla liv - vilket kan påstås vara ett nedstämt sätt att se på livet, men jag vill påstå att det snarare sätter människan i centrum, i synnerhet med tanke på det sätt att se naturlagarna som fysikern i detta radioprogram lägger fram. Naturlagarna är inte något intrisikalt i universum, utan medel vi människor använder för att förstå världen. Egentligen, för att föra dessa tankar vidare, så görs ju alla betraktelser med människan i centrum, eftersom att det är vi som betraktar. På det viset finns ju inte det vackra i universum utan en människa som kan anse att det är vackert.